En "respektives" tankar om då och nu.


Att vara "respektive" i Gunnebo Musikkår betyder att man under årens lopp har samlat minnen av alla de slag. Min tid som respektive, startade redan för nära 50 år sedan. Då kallades man inte respektive, då var man tjejerna, fruarna eller damerna. Det var ju bara unga män, medelålders män eller äldre herrar som musicerade i kåren på den tiden. Ibland har jag ställt mig frågan, varför var det så? Fanns inte musikintresset hos flickor eller är det gamla fördomar som satt sin prägel? Troligen beror det på det sistnämnda. Nu finns det i alla fall musicerande tjejer, om än inte så många, det är långt kvar till "Olas damorkester", men varför inte? Eftersom dagens musicerande tjejerna har killar, sambos eller s.k. äkta män, omnämns vi nu med det neutrala "respektive".
På den tid då min karriär som respektive inleddes, upplevde jag att kåren hade betydligt fler och varierade uppdrag i och omkring Gunnebo. Allt ifrån juldansen utanför kontoret till tidiga 1:maj-marscher genom bruket. Tyvärr satte min goda morgonsömn ofta stopp för medverkan i de tidiga marscherna! Men helst ville man och skulle man vara med på allt. Vid spelningar vintertid uppstod några gånger viss dramatik. En gång var bensinlocket på bilen fastfruset och nyckeln bröts av. Då var goda råd dyra! Ett annat år var vi på väg hem till sta´n efter en adventskonsert i Gladhammars kyrka och en älg sprang över vägen i backen efter Hörtingerumskurvan (som fanns då!) Som väl var fungerade bilens bromsar och vinterhalkan hade inte slagit till än. Adventskonserterna ville man inte missa, men som lärare hade jag ofta tankar på betygsättning och orättade prov med mig i kyrkan. Även om tiden var knapp ibland inför olika evenemang, (då bilen skulle packas med barn, vagn, nappar, flaskor, bastuba och noter), så fanns även bastubaisten på plats och i tid då taktpinnen höjdes. Jag hade ibland ett sovande barn i mitt knä när första tonen ljöd.
Sextiotalets ute-juldanser och kyliga Valborgsmässoaftnar kunde ställa till problem med risk för förfrysta tår och ben. Skomodet som var mycket "spetsigt" och den tidens kjollängd som var "kort-kort", gjorde ju att stunderna då man skulle njuta av musiken, kunde bli allt annat än njutbara! Men ville man vara fin så fick man lida pin, som det heter. Jag har många stämningsfulla, men kylslagna minnen från Valborgsmässofirandet vid Gunnebostugan och dammen. Och många tal till våren har jag lyssnat till, ibland ackompanjerade av "smällare" från vårystra Gunnebobarn.
Under årens lopp har "mycket vatten runnit under broarna"(som det heter) och många resor har det blivit, både över Öresundsbron, Svinesundsbron och Bjursundsbron. Spelning vid Loftahammars-utställningen var ju tradition en tid. Med färjor har vi farit både till Öland, Åland och Estland och därifrån finns många goda minnen bevarade.
Mitt minneskåseri vill jag avsluta så här, jag har som tjej, fru, dam och respektive, fått uppleva fantastiskt mycket roligt, varit med om minnesrika resor, fått massor av härliga vänner och sist men ändå viktigast till alla i kåren,
"thank you for the music"!
Kanske några andra respektive känner igen sig eller vill bidra med sina egna minnen?
Det tycker jag skulle vara trevligt!


Rosita, Bastubaisten Magnus Svenssons "respektive" då, nu och alltid